Om å fikse ting

Når ting er ødelagt må man fikse dem.
Fikse. Høres så enkelt ut.
- Det er bare å fikse det.
Men, det er ikke alltid enkelt. Noen ganger kan det være svært vanskelig å fikse ting som er ødelagt. Det kan nemlig være så ødelagt at det er i tusen biter, og bitene er så små, og knuste at det er umulig å se hvor de hører til, og i tillegg ligger de hulter til bulter, spredd for alle vinder (hvor mange vinder er det, egentlig?), og det er fullt kaos.
Da trengs det en tålmodighet som ikke likner grisen (og hvorfor skal det ikke likne grisen egentlig, eller er det det det skal?), en varsom hånd, og et godt hode.
Tålmodighet, fordi små biter som ikke ser ut til å høre til hverandre må samles sammen først, legges ved siden av hverandre kanskje, eller i et annet system, kanskje i smålommer, småskuffer, eller i små, fine bokser, som gjerne kan være litt fargerike og søte, for det er jo så trendy nå.
En varsom hånd, fordi små biter er veldig små, og små ting må berøres med omtanke og varshomhet, slik at de ikke blir skremt under et bord, eller forsvinner i redsel lenger bort, slik at man aldri får tak i dem igjen. Et godt hode, fordi små ting som ikke ser ut til å høre til hverandre, må overtales til å sitte sammen, og man må snakke vennlig, men bestemt til dem, slik at de skjønner alvoret. I tillegg må man jo ha et godt hode, fordi tusen biter er ganske mange biter som skal settes sammen, og uten et godt hode blir det helt umulig å sette sammen tusen biter som ligger hulter til bulter i fullt kaos uten at hodet blir spredd for alle vinder.

Jeg fikser det ikke. Jeg klarer det ikke. Jeg takler det ikke.
Hvis man ikke fikser ting, som i betydningen av å ikke klare, så står man der med skjegget i postkassa (men hva sier man når man er dame, liksom, når man ikke har skjegg, eller for all del, det finnes damer med skjegg også, og jeg sier ikke noe på det, men likevel), og kan ikke annet.
Hvis man ikke fikser ting, som i betydningen av å ikke takle, så ligger man der, da, på bakken, kanskje, eller i en sofa, - men i hvert fall ikke på en blomstereng der sommerfuglene svinser og svanser rundt ørene på deg, fuglene kvitrer, og alt er fryd og gammen, og kan ikke ta seg opp ved egen maskin (nå er jo ikke folk maskiner, så jeg har aldri skjønt hvorfor man sier for egen maskin, men sånn er det nå bare, og selv om kroppen vår ofte blir omtalt som et fint maskineri, så er det jo bare celler og atter celler, i forskjellige former og fasonger, og litt bein og brusk i tillegg), noe som er veldig trist, for om man blir liggende for lenge, så mister man kreftene man trenger for å komme seg opp igjen.

Noen ganger vet man ikke hvordan man kan fikse ting. Man vet ikke hvor man skal begynne engang.
Da blir man bare stående, eller sittende, uten mål. Man kommer jo uansett ikke i mål noe sted, om man står eller sitter. For å nå et mål må man jo bevege seg mot det. Men, noen ganger klarer man ikke det. Man fikser det ikke. Og da står man. Eller man sitter. Og kan ikke annet. For man vet ikke hvor man skal gå, og er usikker på om det finnes et mål, eller om det bare er noe andre sier for å få folk til å gå. For å fikse ting som ikke kan fikses med tålmodighet, varsom hånd, eller et godt hode, trenger man redskap. Og hvilke redskap man trenger, tja, det vet jeg neimen ikke noe om.
Håp, kanskje. Styrke, kanskje. Krefter, kanskje.

Men, hvor får man tak i dem, da?


Fra Fløyen i Bergen, da jeg prøvde å fikse tanken på begynnelsen av det som en gang var godt.

 

 

2 kommentarer

Annie Jordal

17.04.2012 kl.22:41

Søk hjelp ,Mona ! Gjør det nå ! Så får du mulighet til å sette sammen bitene !

Linda Andersen

18.04.2012 kl.15:23

När jag inte kunde fixa saker längre, ja, jag har varit där, så fick jag rådet att sluta fixa, eller i alla fall sluta jaga svaret på varför och hur jag skulle "fixa" saker och ting... ältandet om hur jag skulle "fixa" allt ledde mig runt i en ringdans utan varken början eller slut. Det kändes hopplöst och som om mina tankar inte var förankrade i mig utan flög som fragment ovanför mitt huvud och att jag försökte hoppa, fånga dem och dra dem till jorden och liksom du försökte sätta samman dem som de små fragment de var. Jag lyckades inte! Jag försökte! Jag lyckades inte igen! Jag lyckades inte! Lyckades inte! Och "surprise" Lyckades inte! Det var då skönt när någon, (i mitt fall en psykolog), bad mig stanna och sluta försöka och "bara vara" i det som är jobbigt! Sluta tänka på det men inte heller tvinga bort det. En kork som trycks under ytan stannar inte där. Men jag tror att hjälp är viktigt. Ett ställe där korkar kan flyga till höger och vänster som de vill! :)

Jag tycker ditt inlägg om små bitar är fint! Du är sååå bra på att uttrycka dig. Fina Mona!

Redskapen är ju familj och vänner, tid och kärlek. Sängen är bäddad. Det vet du! Och vi finns här alltid, (även om jag är en trött och hopplös svigersyster emellanåt <3 ).

Kram på dig!

Linda

Skriv en ny kommentar

hits